Nestorn inom Svensk alzheimerforskning, professor Bengt Winblad besökte Alzheimerfonden
Professor Bengt Winblad är nestorn inom svensk alzheimerforskning. Häromdagen fick vi besök av honom här på Alzheimerfonden, då passade vi på att samtala om de utmaningar som han ser med implementeringen av de nya alzheimerläkemedlen till patient. En verklighet som snart står för dörren.
De här ämnet behandlades nyligen vid ett symposium på Karolinska Institutet, som Bengt stod värd för och där Alzheimerfonden deltog.
- Hela symposiet gick ut på att titta på utmaningarna, alltså vi ville se vad flaskhalsarna kommer att bli för de här patienterna i framtiden och vad är flaskhalsarna för samhället och vad det här kommer att kosta, säger Bengt.
Symposiet inleddes med presentationer om de tre antikroppsläkmedlen, som inom en snar framtid kan bli verklighet för patienter i Sverige, berätta!
-Jag var väldigt glad för symposiet, både innehållet och framträdandena. Det var många överraskningar för mig. Speciellt att höra om de tre nya läkemedlen som lovar väldigt gott. Där Amerika, Japan och Kina nu har godkänt ett av dessa läkemedel; lecanemab, som ju ursprungligen är en svensk produkt via professor Lars Lannfelt. Det är hoppfullt eftersom det är genombrott inom alzheimerforskningen som vi inte haft sedan början av 2000-talet. Aducanumab, en av de andra läkemedelskandidaterna, presenterades av professor Christoph Hock (Zürich universitet). Den har en lite annan historia, och tyvärr var ju inte resultaten riktigt så signifikanta vilket gjorde att det inte godkändes på Europanivå. Schweiz har valt att ta tillbaka rättigheten för molekylen i antikroppen och ska nu ge en subkutan injektion av läkemedlet i stället.
-Den tredje antikroppen som belystes var donanemab, den amerikanska antikroppkandidaten från läkemedelsbolaget Eli Lilly. Det var imponerande data som presenterades, där jag förvisso såg vissa brister. De tre presentationerna öppnade upp för våra följande diskussioner om hur samhället ska bemöta det här nya, vad kommer till exempel kraven att bli från myndigheterna? Lecanemab och donanemab ligger ju nu för godkännandeprocess hos EMA (European Medicinal Agency i Amsterdam). EMA har som sagts redan haft aducanumab på bedömning, men det blev inte godkänt. Så jag tycker det mesta talar för ett godkännande av de två som står på tur, eftersom data är signifikanta - både primära och sekundära resultat.
-Med antikroppsbehandlingarna är det hoppfullt för patientnyttan, att man bromsar upp och blir kvar i den fas av sjukdomen som man befinner sig i - med en förlängning (med ett medelvärde på ca 5 månader) när läkemedlet tas under en 18-månders period. Sen framåt när man tar läkemedlet under en längre period så kan förhoppningsvis inbromsandet pågå under en ännu längre tidsperiod. Vi presenterade också det senaste inom molekylforskningen, som kan tänkas användas som kompletterade läkemedel till de kommande antikroppsbehandlingarna eller tas separat, i tablettform. Det finns mycket intressant att utforska framåt kring kombinationsbehandlingar mot Alzheimers sjukdom.
Vad diskuterades kring diagnostik och de hälsoekonomiska aspekterna?
-Vi kan konstatera att diagnostiken är mycket viktig, så att rätt patienter identifieras, som kan få nytta av läkemedlen och samtidigt är naturligtvis uppföljning av biverkningar viktigt, som mikroblödningar och hjärnsvullnad, vilka man kan ha kontroll på för de patienter som drabbas.
-Det fördes intressanta diskussioner om själva vårdkedjan. Hur kommer till exempel primärvården in i det här? Det är ändå första filtret för patienterna, vilka undersökningar de ska genomgå inom primärvården och hur man sedan remitterar vidare. Det är olika lösningar i olika länder, där till exempel holländarna har en ytterligare nivå. I Sverige har vi två nivåer, först kontakt med primärvård och sen skickar vi vidare till minneskliniker. I Holland har man också en typ av ’superminnesklinik’, något som jag tittar noga på, hur de gör utredningarna och handhar kostnaderna.
-När det gäller biomarkörer så har man i USA speciella enheter för provtagning av cerebrospinalvätska (ryggvätskeprov), vilket är ganska kostsamt. I Sverige är det mer naturligt att ta det vid första besöket och relativt billigt. Det finns också en ganska stor entusiasm för neuropsykologiska tester som kan göras via datoriserade verktyg, eller via telefon, men jag tror att här finns det mycket att göra och utveckla. Det som utvecklas nu för blodbiomarkörer var ganska positiva uttalande där man kommit långt, men de är inte fullt ut validerat ännu. Så min bedömning är att det är en ganska lång väg att gå innan de är ute i praktiskt bruk inom diagnostiken.
Vilken är den största flaskhalsen?
-Flaskhalsen är ekonomin. Läkemedelsbolagen är ganska ohemula med sin prissättning, när de begär att man ska betala 300 000 kr per patient och år. De är helt orimligt i vissa, åtminstone de europeiska länderna. Till detta måste du lämna manöver, liksom den etiska problematiken. Det blir läkare som då ska godkänna eller säga till en patient, att man ska få eller inte få läkemedlet. Antingen får man snäva in väldigt inom diagnostiken för alla test och vara ganska hård mot patienten eller så får man be läkemedelsbolagen om ett lägre pris, vilket jag tycker att man ska göra. Begära minst en halvering, säg 100 000 kr per patient och år. Då skulle den effektstorleken motivera det priset. Jag tycker det kom fram väldigt bra i den här bedömningen.
foto: Alzheimerfonden
Läs intervjuer från andra experter från symposiet här.