"Jag vill inte lida mot slutet, inte bli bortglömd och bortskyfflad i en rullstol"
Anders Granqvist fick diagnosen Alzheimer för bara ett år sedan när han var mitt i livet. Han var då 53 år och servicetekniker, frisk, stark och med en härlig familj.

Anders är rädd för lidandet. I övrigt är han beredd, men hoppas naturligtvis på forskningen. Han tränar mest varje dag, och gör allt för att hålla sig i det friska livet.

"Jag är mest rädd för sorgen att inte få det liv vi drömt om ihop. Vi som skulle skaffa oss ett hus i skärgården. Och så sorgen att Anders kanske inte ska få uppleva barnbarn”, säger Madeleine.

Madeleine skulle fylla 50 år när dråpslaget kom förra våren. De var uppe i Åre på skidsemester när symtomen blev tydliga. Anders glömde koder, hittade inte nycklar och var oväntat seg och förvirrad. Han som alltid var på språng annars.
Det var som att hantera ett extra barn, utöver de två andra i familjen. Måste vara utbrändhet, tänkte Madeleine. Alzheimer fanns inte ens på kartan. Det drabbar ju bara äldre.