Symtom
De första tecknen på Alzheimers sjukdom, förutom försämrat minne, är svårigheter att hitta ord, uttrycka sig och förstå. Svårigheter med tidsuppfattning (år, månad och dag) är vanligt. Så småningom får den drabbade svårigheter med att hitta i omgivningen, att läsa, skriva och räkna eller klara praktiska saker. En del får problem med varseblivningen och har svårt att känna igen det de ser. Det blir svårare att resonera och planera.
Utmärkande är att symtomen kommer successivt. Det kan därför vara svårt att kartlägga när problemen egentligen började. Symtomen kan också variera från person till person.
Hur fort förloppet går är individuellt. Utifrån klinisk erfarenhet kan man säga att om sjukdomen börjat aggressivt med snabb försämring är det sannolikt att det kommer fortsätta så. Om sjukdomen kommit smygande med en lång-sam försämring är det mycket som talar för att försämringen sker långsamt och gradvis. Förändringar i hjärnan startar redan upp till 20 år innan första symptom inträder. Denna fas kallas för pre-klinisk fas. Det innebär att en person som får första symptom i 70-årsåldern har drabbats av förändringar i hjärnan redan i 50-årsåldern.Målet för forskningen är därför att kunna ställa en tidig diagnos som sedan kan behandlas med en bromsmedicin som stoppar sjukdomen – lyckas det så har vi nått en mycket viktig milstolpe.
I den första fasen har personen som blivit sjuk lindriga kognitiva besvär. Det innebär att personen har svårigheter på grund av att minnet och andra kogni-tiva funktioner inte fungerar som de ska, men fortfarande klarar av en vanlig dag i sitt liv med allt vad det innebär. Gradvis försämrat närminne, svårt att hitta, svårt att hålla reda på tid eller vad man ska göra är några exempel på vanliga symptom i den första fasen.
I den andra fasen har minnesproblematiken/de kognitiva funktionsnedsätt-ningarna blivit så uttalade att den drabbade inte kan klara sitt liv självständigt längre utan behöver mer hjälp och tillsyn för att klara vardagen. Personen uppfyller nu kriterierna för demens. Personens kognitiva svårigheter är mer omfattande vilket leder till svårigheter med aktiviteter i det dagliga livet. Irri-tation, frustration och nedstämdhet är symptom som under den här tiden blir allt vanligare och personen börjar kanske undvika sociala situationer. Ofta kan den sjuke bo hemma men anhöriga får ta stort ansvar för att det över huvud taget ska fungera. Fortfarande kan personen klara den personliga om-vårdnaden, att klä på sig, tvätta sig, knäppa en skjorta och så vidare.
I den tredje fasen har minnessvårigheterna och andra kognitiva funktionsnedsättningar blivit så omfattande att personen behöver ett särskilt/annat boende. Den som är sjuk har utöver svårigheterna att klara sitt dagliga liv svårt med det som kallas personliga aktiviteter i det dagliga livet, som personlig hygien, att klä på sig och så vidare. Förmågan till att kontrollera urin och avföring blir undan för undan allt sämre och till sist blir personen inkontinent. Sammantaget gör svårigheterna det problematiskt att bo kvar hemma. Senare i den tredje fasen börjar personen ofta också få svårt att äta och svårt att gå. Personen börjar förlora sin språkliga förmåga, få problem med balansen samtidigt som olika beteendestörningar och psykiska symptom blir alltmer uttalade. Personen känner inte igen nära och kära.
De sista åren i livet för en person med demenssjukdom kännetecknas av en långvarig försämring av de funktioner som redan är nedsatta eller har för-svunnit. Personen befinner sig nu i ett tillstånd av djup fysisk och kognitiv funktionsnedsättning och klarar nästan ingenting själv. Personen känner inte igen nära och kära (vilket ofta redan har skett i den tredje fasen).Den sjuke har nu förlorat flera basala motoriska funktioner, som till exempel att kunna gå och blir alltmer sängliggande. Samtidigt förlorar den sjuke även förmågan att kunna äta och svälja själv och närmar sig därför sakta slutet.