Alzheimers sjukdom

Om sjukdomen

Vid Alzheimers sjukdom dör nervcellerna i hjärnan onormalt fort. Plack bildas i hjärncellerna som består av proteinet beta-amyloid, ett ämne som också förekommer i friska hjärnor. Placken uppstår först i den del av hjärnan som kallas hippocampus och sprider sig därefter till tinning- och hjässloberna. 

Forskarna har kartlagt skadorna i hjärnan och sett att de kemiska signalämnena är förändrade. Dessa ämnen behövs för att nervcellerna ska kunna kommunicera med varandra så att hjärna och kropp kan fungera. En sådan kemisk substans är acetylkolin. Vid Alzheimers sjukdom har hjärnan brist på acetylkolin men kan också ha för lite av andra signalsubstanser som serotonin, noradrenalin och dopamin.

Läkemedel

I Sverige finns det fyra läkemedel som är godkända för behandling av demens vid Alzheimers sjukdom: Aricept, Exelon, Reminyl och Ebixa.

Aricept, Exelon och Reminyl, vid mild till medelsvår Alzheimers sjukdom, är så kallade kolinesterashämmare. Det innebär att de verkar genom att minska nedbrytningen av signalämnet acetylkolin som finns i hjärnan.

Läkemedlen sätter fart på nervsignaleringen och överföringen i hjärnan. Det är budbärarsubstansen, acetylkolinet, som förmedlar signaler mellan två nervceller. Det system som använder acetylkolin finns framför allt i de områden i hjärnan där minnet finns.

Budbärarsubstanserna vid Alzheimers sjukdom är få. Genom att hindra nedbrytningen av en av dem ökar aktiviteten mellan de specifika nervcellerna. Resultatet blir att sjukdomens symtom lindras och att den sjuke mår bättre.

Ebixa, vid svår Alzheimers sjukdom, är ett läkemedel som också påverkar en av budbärarsubstanserna, glutamat, i hjärnan.

Läkemedlen har i de flesta studier visat en tydlig effekt. Det innebär ofta att de som drabbas av Alzheimers sjukdom kan bo kvar hemma längre än vad som varit möjligt utan behandling med läkemedel. Forskning från 2016, där forskare för första gången redovisar resultat där man följt personer i en 18 år lång studie, visar att tiden på demensboende inte förlängs utan det är tiden hemma som ger en bättre livskvalitet.

Upptäcktes 1906

År 1906 definierade den tyske läkaren Alois Alzheimer symtomen och ställde diagnosen på den sjukdom som kom att bära hans namn. På en 51-årig kvinnlig patient upptäckte han demensliknande symtom. Han konstaterade att det förekom plack i vissa av hennes hjärnceller. Att placken orsakade problem med minnesfunktionerna och demenssymtom var känt sedan tidigare, men att det förekom på en yngre patient var oväntat.

När Alois Alzheimer studerade kvinnans hjärna vidare gjorde han en revolutionerande upptäckt. En del av nervtrådarna hade förtvinat vilket innebar att kommunikationen i hjärnan också delvis hade upphört att fungera. Förekomsten av plack och neurofibriller (små nervtrådar) är fortfarande grunden till den forskning som bedrivs i dag.

Yngre drabbas

Många tror att Alzheimers sjukdom bara drabbar äldre och att det är en del av ett naturligt åldrande. Så är det inte. Alzheimer är en sjukdom som också drabbar yngre kvinnor och män. Men risken att drabbas ökar med stigande ålder. Med tanke på att befolkningen blir allt äldre är det också nära till hands att se att samhället står inför ett växande problem. Till år 2050 beräknas dubbelt så många som i dag vara drabbade. Idag kostar demenssjukdomarna samhället 63 miljarder kronor årligen. Det är en enorm kostnad som samhället kommer att få svårt att klara av.

Ändrad tillvaro

Att drabbas av alzheimer mitt i livet är en stor tragedi. Tillvaron får nya förutsättningar och mycket i livet måste omvärderas, ändras och anpassas. Beskedet Alzheimers sjukdom är därför tungt att få. Särskilt för den som har många år kvar i karriär och arbetsliv och minst av allt väntat sig att drabbas av en demenssjukdom. Också för de anhöriga är det ett mycket svårt besked.

Bristande kunskap

Många känner skam över att drabbas av en demenssjukdom. Anhöriga och närstående upplever ofta att det är pinsamt och opassande. Skammen gör situationen ännu svårare att leva med och det är heller inte lätt för omgivningen att bemöta den drabbade och de närstående på ett öppet sätt.

Orsaken är till stor del bristande kunskap. Den som vet varför en drabbad beter sig på ett annorlunda och oväntat sätt har också möjlighet att förstå och acceptera. Den drabbade och de anhöriga är värda all respekt och därför är kunskap viktigt för att kunna bemöta på ett bra sätt.

Öppenheten är också till praktisk hjälp för den drabbade. När den drabbades omgivning vet och förstår kan de också vara ett stöd och bidra till att vardagen fungerar så bra som möjligt.