Annika Jankell

Journalist och programledare

 

Du engagerar dig mycket i anhörigfrågor och har bland annat en egen pod som heter ”Inte utan min mamma”.

–Ja, det började när mamma blev sjuk och jag famlade runt i medberoendevärlden, försökte skydda min mamma för att andra inte skulle ”märka" att hon inte riktigt var som vanligt. Det har varit en jättelång resa från tiden när det var något som inte stämde, första mötet på Minnesmottagningen och diagnosen Alzheimer till det fina boende där mamma bor idag. Att arbeta med frågorna kring demenssjukdomar tror jag är ett sätt att ta kontroll över vad som händer men också ett medmänskligt behov. Jag vill hjälpa andra som jag själv hade velat bli hjälpt.

Vad är det jobbigaste du har råkat ut för under din resa med mamma?

–Att kämpa mot biståndshandläggare vars uppgift är att hålla i statens plånbok, men som inte alltid har vare sig kunskap eller utbildning kring demenssjukdomar. Som misstänkliggör ens mamma som kan skärpa sig en kvart under ett besök men sedan inte hitta till sin egen toalett. Det var sjukt tufft att bli misstrodd och misstänkliggjord. Självklart är det en existentiell frustration att se den man älskar gradvis tappa sina minnen och funktioner. Att på nära håll uppleva så många steg innan mammas eget kämpande mot sjukdomen gick över i acceptans. Att följa detta på första parkett är tungt. Man känner sig så maktlös. Att inse att det inte finns någon bromsmedicin, något botemedel, mot denna fasansfulla sjukdom är oerhört smärtsamt, säger Annika och berättar att hon bara för en stund sedan talade med sin mamma på Facetime.

–Det var lite ”snurrisnurr” men det känns så bra nu i och med corona att personalen ringer upp mig och jag får se och tala med mamma. Jag längtar efter henne varje sekund. Jag blir lugn när jag ser att de har kammat henne, att hon är fin och har det bra. Jag har haft tur som har hittat det stället hon bor på, det är fräscht och fint, maten är god och personalen är fantastisk. Jag fick en nästan overkligt euforisk känsla när jag hörde nyheten om att de äntligen ska lätta på besöksförbudet från och med den 1 oktober.

Hur har din mammas sjukdom påverkat dig på ett personligt plan?

– Svårt att säga. Man lever med ett litet vemod i hjärtat, som ett långsamt farväl. I mitt vardagliga liv rullar livet på. Sorg och lycka går hand i hand. Jag tror att jag blivit lite mer rädd om den tid jag har, tar inte livet för givet som förr. Idag njuter jag mer av en bra dag och tänker mer på att livet är förgängligt.

I maj var Annika Jankell moderator när Alzheimerfonden sjösatte omsorgsrörelsen – en insamling i syfte att underlätta tillvaron för de sköra äldre med Alzheimer och andra demenssjukdomar. 

–Vi måste öppna ögonen för hur de här sjukdomarna accelererar. WHO har deklarerat att antalet insjuknade i världen kommer att fördubblas fram till 2050. Det är bråttom att få fram botemedel. Jag känner mig väldigt hoppfull – att forskarna är nära ett genombrott. Det känns bra. Inte minst för kommande generationer.